Datarevision

Databasen för Svensk Fågeltaxering växer varje år med nya data, men även gamla data ses regelbundet över. Här nedan listas några av de revideringar som gjorts eller pågår.

Bland annat försöker vi för standardrutterna exkludera dunungar och boungar för en del arter, främst hönsfåglar och simfåglar. Dessa ska inte inkluderas på standardrutterna. Om Du rapporterat in dunungar eller boungar från en standardrutt, men inte indikerat detta i ditt protokoll, vänligen skriv en rad och låt oss veta. Följande gäller:

Dunungar ska inte räknas. De flesta sådana fall rör borymmande arter såsom änder, gäss, svanar, doppingar, vadare och hönsfåglar. Här kan det givetvis bli gränsfall, men i regel går det att avgöra om ungarna fortfarande kan betecknas som dunungar eller om de ruggat till fjäderdräkt. I protokollet för du in antalet fåglar som inte var dunungar, men kan gärna kommentera att det dessutom fanns ”x” stycken dunungar.

När det gäller bostannande arter (såsom rovfåglar, hackspettar, tättingar) är problemet ovanligare eftersom man i praktiken inte kan eller hinner med att separera nyligen flygga ungfåglar från gamla fåglar. Räkna då alla individer du ser och som du kan bestämma till art. Ungar som påträffas i bon ska dock inte räknas. Undantag är om man hittar ett aktivt bo utan att observera någon förälder; då räknar man boet som en (1) individ av arten (om arttillhörighet säkert kan bestämmas). Det finns naturligtvis gränsfall även här, t.ex. ännu oflygga ungar som just hoppat ur boet. Använd samma princip då: räkna inte ungarna om föräldrarna räknas.

Helst ska inte dunungar rapporteras på punktrutterna heller, men det är OK så länge man alltid gör det. På nattrutterna ska antalet kullar och ungar av ugglor räknas och rapporteras separat från antalet gamla fåglar. Vad gäller kustfågelrutorna finns specifika önksemål om räkning av dunungar. 

Inför rapporten för 2019 reviderade vi data för stare på standardrutterna. Staren är en notoriskt svår art eftersom stora mängder starungar flyger ut tämligen tidigt på säsongen, oftast första veckan i juni i södra Sverige. Detta är mitt i den period när de flesta gör sina inventeringar. Starungarna (tillsammans med adulta fåglar) bildar direkt stora flockar i öppna marker och är alltså mycket lätta att observera. Ungefär sedan 2010 har vi uppmanat inventerarna att inte räkna årets starungar och ifall större mängder starar setts i juni oftast dessutom frågat om siffrorna kan innehålla årets ungar. Om inte inventeraren själv haft en uppfattning om hur många av fåglarna som var adulter har vi använt schablonen att 1/3 av flocken är adulter. Före 2010 gjordes detta inte alls, eller mindre strikt. Vi har därför inför årets trendberäkningar reviderat data från 1996–2010 efter några enkla regler. Först sorterade vi ut alla inventeringar gjorda i juni, eftersom antalet sedda starar ökar markant ungefär runt 1 juni när ungfåglarna börjar synas. Vi har sedan letat reda på alla enskilda punkt- och linjetal som är på 50 starar eller mer och antagit att här är det ”säkert” ungfåglar med. Därefter har vi delat dessa tal med 3 och avrundat till fem fåglars noggrannhet. Till exempel har 50 starar på en punkt blivit 15 och 130 starar på en linje blivit 45. Vi är helt medvetna om att vi på detta sätt låtit en del ungfåglar vara kvar i databasen och vi också kan ha slängt ut en del adulta starar. De nya siffrorna är inte perfekta på något vis, och staren kommer fortsätta vara en svår art, men vi tror att siffrorna för stare nu är mer jämförbara än tidigare. En jämförelse av trim-index före och efter revisionen visar att en del av de höga toppar som fanns i början av räkningsperioden kapades och den genomsnittliga trenden för 1998–2018 ändrades från -3,2 % per år till -2,1 % per år.